Sjökvist hör av sig 81-4
Sjökvist hör av sig
Det händer någon gång, att Sjökvist ringer på och för det mesta är det tråkigt eller ledsamt, det han anförtror mig. Nu har jag inte riktigt uppfattat om det var Sjökvist eller Sjörud han hette eller rentav Sjöman, något åt sjö- var det i alla fall. Sjökvist anförtrodde mig, att han sedan en följd av år, varit pensionerad, en sak jag aldrig reflekterat över, ty jag hade för mig, att han var i medelåldern eller där omkring. Sjökvist var inte längre i aktiv ålder och han nämnde något om, att han fått en stor gratifikation, när han lämnat sin anställning. Han hade haft arbete vid en enskild järnväg och vid banan varit något av mångsysslare. Vid ett tillfälle, sa Sjökvist, ville järnvägsledningen pröva om jag dög till biljettgranskare.
Jag fick provåka ett antal gånger på tåg tidtabellsenligt och ansåg mig kallas konduktör, sa Sjökvist. Sjökvist fortsatte vidare att han blev mäkta populär som konduktör och att han ofta kom i goda kontakter med människor på tåget när han vandrade genom vagnarna och det hände att han ibland inte hann med att
klippa alla biljetterna fore tåget kom till nästa station. Och åren gick och Sjökvist fick lämna sin befattning efter ayslutade tjänsteår. Allmänheten saknade Sjökvist — som han själv sa. Detta kom också till arbetsgivarens kännedom och dessa hade en överläggning huruvida det var lämpligt att efter en lång arbetsdag, lämna någon form av gåva, till den vitale och omtyckte järnvägsmannen. Någon föreslog en segelbåt, en annan en biljettklippartång i silver.
Men så dök det upp en idé bland järnbolagets styrelse — varför inte ge Sjökvist en bättre, avpolletterad passagerarvagn — dessa skulle ju skrotas och kom aldrig mer i trafik. Sagt och gjort. Sjökvist hade en stor tomt och ett antal meter räls skickades med för att vagnen hade något att stå på. Efter en hel del arbete, kom vagnen en dag att prydligt stå uppställd i Sjökvists trädgård bland aplar och plommonträd. Sjökvist var mäkta stolt över gåvan och städade sin vagn nästan dagligen så den skulle se fin ut och välputsad ut.
Sjökvist brukar i vanliga fall, berätta något vemodigt, men denna gång var han något av en optimist. Han till och med skrattade, vilket hör till sällsyntheterna. Men så efter en tid tyckte järnvägsbolaget att dom borde ta en titt på Sjökvists rullande järnvägsåkdon och ett par representanter åkte för den sakens skull till Sjökvists hemort för att beskåda underverket. Nu hör det till saken, att dagen i ära, vädrets makter inte var de bästa, det blåste och regnade men Sjökvists tomt låg ej så långt från stationen. Döm om herrarnas förvåning när de var nästan framme vid trädgårdsvagnen, Sjökvist satt utanför och rökte pipa. Trots det usla vädret blev de stående en stund och tog sig en funderare. Vid deras fråga, varför han inte satt inne och rökte, svarade Sjökvist helt lugnt: "Det går inte, vagnen är en Icke rökare".
Sjökvist var verkligen på gott humör, när han berättade sin historia, det är inte varje gång han är så belåten som han var, när jag samtalade med honom. Nu får vi se, vad Sjökvist har för sig nästa gång han hör av sig — eller var det Sjösten han hette, har så svårt for namn.