En dagboksberättelse från Munkedal i juli 1948 24-1
Jag delar gärna med mig av dagboksanteckningar från en cykelsemester som min far Lars Hultner tillsammans med sin bäste vän och släkting Sverre Hultner genomförde i juli 1948. Ett äventyr som många år senare visade sig korsa min väg. Det är min far, 19 år den sommaren, som berättar med sina ord och med dialektala uttryck från Glimåkra i skånska Göinge bygden. Vår semester 1948 Sverre och jag satt en kväll uppe på hans kabinett och diskuterade om var vi skulle förlägga vår semester i år. På Öland har vi varit tre år på rad nu, så det var inte tänkbart att cykla dit i år.
Nej något extra spex skulle det bli denna gång. Så kom jag plötsligt att tänka på det brevet jag fått för en tid sedan. Från en som hette Signe Ekelund, dotter till Sven Hultner i Munkedal uppe vid Uddevalla. Det kunde ju vara intressant o få träffa dom släktingarna och prata med dem. Sven hade inte varit i Glimåkra på 40 år och dom andra hade ju aldrig varit här. Sagt och gjort, vi reser dit. Och därvid blev det. Men så spratt Sverre till. Då kan vi ju sticka upp till Norge också o hälsa på alla dom som är där. Det är ganska några släktingar där också. Nu hade vi verkligen förslag så det räckte, det gällde bara att räkna ut det på bästa sätt. Vår semester skulle bli mellan Lars Hultner tillsammans med fam. Ekelund. Karl, Signe, Rolf och Inga-Lisa. Anna och Sven Hultner den 5–19 juli, och på dessa fjorton dar kunde mycket hända. Jaha, så hade Sverre också fått reda på att A.U.F. hade ett nordiskt campingläger i Hamar 14–20 juli och klubben här nere hade fått inbjudan, men ingen ville ta dit. Men vi bestämde att vi skulle.
Det blev givetvis mycket att ordna för en sådan långfärd. Först och främst måste vi ha pass för att komma in i Norge. Och för att få detta måste vi ta polyfoto. Vi hade beslutat att resa tåg till Munkedal, stanna där en dag och därefter cykla upp genom Dalsland och Värmland till Norge. Sedan följa floden Glomma upp till Arneberg, där Sverres släktingar bor.
Resan börjar med tåg
På lördagskvällen den tredje juli hade vi allt packat och klart. Cyklarna, sovsäckarna och tältet hade vi sänt den första juli, för att det skulle vara i Munkedal samtidigt med oss. Så här dagarna innan var det inte utan att man kände lite sugningar i maghålan. De värsta farhågorna hade vi för tullen. Vi var rädda vi inte skulle få ta med oss nog med pengar in i Norge.
Klockan halv sju på morgonen den fjärde juli var Sverre nere hos mej, och vi tog adjö med dom där hemma. Med var sin mes, som tycktes kunna rymma en hel diverseaffär, samt med varsin väska i näven traskade vi ner till tåget. Det är ett helsike o ha en stor mes på ryggen när man reser tåg. Man kommer knappast igenom kupédörrarna och skulle man så råka vrida sig om lite hastigt så kan man ge sig attan på att det någon som ramla i backen bakom en. Men det är till att ta livet glatt. I Alvesta fick vi byta tåg igen och krypa in i det som gick till Göteborg över Borås. På den sträckan minns jag särskilt att det började kännas middagsdags i magen. Det blev till att hala fram mackor. Som jag satt där och åt så försvann alltihop. I Göteborg skulle vi byta tåg igen. Denna gång var det tåget som gick till Strömstad. När vi satt där i vagnen o såg landskapet rulla förbi tänkte vi båda två på det nära förestående mötet med våra släktingar som vi aldrig hade sett. Skulle vi känna igen dom månntro? Om inte så kunde vi ju alltid fråga oss fram. Det var väl alltid någon som kände till Sven Hultner.
Munkedal nästa
Munkedal nästa!! Skrek konduktören och det är inte utan att man hoppade till lite vid det namnet. Så stannade tåget med ett ryck och vi steg av. Vi tittade oss omkring på folket runt omkring och på naturen. Som vi båda två är naturälskare såg vi genast att här var vackert. Särskilt imponerade en väldigt stor kal klippa som låg rakt mitt emot stationen. Kala klippor är ju inget särskilt att se kanske men för en annan som är van vid sådana som Trollaberget (vilken bara är en unge mot dessa), så var denna allt bra imponerande ändå. Stationen var bara liten, så där fanns inte så mycket folk. Samhället såg inte ut att vara så stort. När vi hade stått där en fem minuter o glott, men inte sett några misstänkta individer beslöt vi oss att lösa ut våra cyklar och sovsäckar. Så fick vi väl fråga oss fram när det inte var någon som mötte oss. Men när vi kom in i väntsalen så stod där en äldre karl och en vacker flicka, han tittade ganska skarpt på oss. Hon viskade något till mannen men ingenting hände. Jag stötte Sverre i sidan o sa att det är nog dom. Men vi äro ju lite blyga så vi kom oss inte för att fråga om dom var för att möta oss. Vi löste ut våra grejor i luckan, sen skulle vi gå för att hämta det där ute, då kom den där karlen fram och frågade om det var någon av herrarna som hette Hultner. Vi upplyste om att det gjorde vi båda två, så det så.
– Det var bra, jag heter Karl Ekelund och är gift med Sven Hultners dotter Signe och hon som står här är min dotter Inga. Då fick herrarna vara vänliga o följa med oss hem, så ska vi se om inte Signe har lite mat till oss. Ni är väl hungriga kan jag tro?
Ja det höll vi verkligen med om, fast vi sa ju ingenting förstås. Efter att ha kört uppför 10 backar tror jag så voro vi äntligen framme. Deras hus låg högt upp på en backe man hade en fin utsikt över hela samhället som låg i en dal. Mitt i alltihop låg pappersbruket med sin 80 m höga skorsten. Sedan vi hälsat på Signe och Rolf och sedan suttit o pratat lite fick vi mat sen pratade vi igen. Vid niotiden kom Sven Hultner för att hälsa på oss o se om vi voro välbehållna framme. Sven sa att vi skulle komma ner till honom nästa dag och dricka eftermiddagskaffe och det lovade vi. Han bodde ner i dalen nära bruket. Vid elvatiden kröp vi ner i våra sängar för att sova. Men trots att vi var trötta så gick det knappast att somna för det var så ljust ute. Men vi somnade i alla fall till sist. På morgonen blevo vi väckta med kaffe på sängen. Denna semester börjar ju bra fortsätter det så är det ju ingen nöd, tänkte vi. När vi legat och mornat oss lite stego vi upp och tvättade oss, sedan fick vi frukost. Vi undrade i vårt stilla sinne om de tänkte spränga oss här. Men man vet ju inte när man får mat nästa gång så det är bara till o fjälla ner vad man fick. Mellan frukost och middag voro vi ute och såg på samhället lite. Kalle och Inga förde oss runt lite överallt. Bl.a. var vi och såg på en staty över Pontus Wikner, och så var vi och såg på Sveriges största en (15m hög). I Pappersbruket kunde vi inte komma in för dom hade semester så det var stängt. Men vi tittade utikring. Det var en stor anläggning som anställde mycket folk, det syntes. Under denna lilla utflykt fick vi lite kännedom om den terräng vi skulle råka ut för i framtiden. Jag menar backar, särskilt uppförsbackar. Sedan vi ätit en stöddig middag hade vi lite att göra med packningen o cyklarna. Innan vi gick ner till Sven så drack vi saft o åt kakor i trädgården. Jag tog några kort på familjen och huset. När vi var å väg till Sven började det åska och regna lite. Vi trodde nästan vi skulle få dåligt väder nästa dag, då skulle vi nämligen anträda färden mot Norge. Men det klarnade upp mot kvällningen igen. Hos Sven blev vi så väl mottagna av honom och hans fru. Jag tog ett par bilder där också. Vi fick kvällsmat där som bestod av ett regelrätt smörgåsbord sådant man ser på 50-årskalas. Det var roligt att sitta där o prata med Sven. Han talade om många kära minnen från sin uppväxt i Glimåkra. Klockan var omkring 10 när vi bröt upp för att gå. Sven ville att vi skulle komma inom när vi hade varit i Norge. Det lovade vi ifall det blev tid över.
Nästa dag
Tisdagen den 6 juli kl 8 på morgonen tog vi farväl av dom i Munkedal. Det är inte utan annat än man kände det lite bittert över att behöva ge sig iväg så fort. Dom hade ju varit så trevliga. Hela förmiddagen var det vackert väder och solen sken. Då åkte skjortorna av och vi visade våra väldiga sjömansbröst för alla vi mötte. Men mot eftermiddagen mulnade det från alla håll. Vi cyklade i alla fall trots att det börjat regna. Vid sextiden på kvällen blev det nästan för jäkligt men vi fortsatte till kl. 8 men då var vi tvungna att slå läger. Regnet stod som spö i backen. Vi voro komna till en plats i Dalsland som hette Kråkviken. Det var nog en 10 mil vi kört i alla fall trots regnet. Som vi låg precis vid en sjö, så passade vi på att tvätta oss. Sen åt vi mackor. Omkring midnatt sov vi sött på den mjuka gransrisbädden, myggen till trots.
Onsdagen den 7 juli stack Sverre ut huvudet ur tältet när kl. var sex ungefär. Men endast för att konstatera att det regnade. Han kröp in igen. Så låg vi där och åt kex och diskuterade om situationen. Klockan blev halv elva på förmiddagen, och det regnade lika bra. Då tröt vårt tålamod. Vid ett litet uppehåll i regnandet rev vi tältet och kl. tolv var vi resklara igen. Vi hade ju visserligen oljeställ på oss men dom skylde inte över hela kroppen. På knäna och om fötterna voro vi plaskvåta. Vägen var belagd med någon sorts svavelfosfat från pappersbruk, denna vätska blandades med vattnet och gjorde fula fläckar på kläderna. Jag får ju säga det att det var väldigt vackert i dom trakterna vi körde igenom. Uppe på dom högsta höjderna hade man en vidsträckt utsikt, sjöar och åar syntes långa vägar. Vi kom i alla fall ett gott stycke in i Värmland den dagen trots att vi cyklat bara hälften så lång tid som dagen innan. Jag minns så väl när vi slog läger denna kväll. Himlen var alldeles grå och regnet skvalade ner. Lägerplatsen hade vi valt nära stora landsvägen under en stor gran. Jag minns hur vi rev av packningarna, kanske morrade lite också förresten, och hur vi gick i en granplantering och bröt granris att ligga på. Vill man ligga torrt i sådant väder måste man ha bra under, för annars blöter det igenom tältgodset. Hur vi fick upp tältet och kom i sovsäckarna det minns jag knappast för jag gick nästan som i dvala. Idag var jag verkligen trött på livet. Men när man bara fick den torra pyjamasen på så kvicknade man fort till igen. Det kändes ändå skönt att ha torrt omkring sig igen. Nu kom mackorna fram igen. Det bör nämnas att vi voro komna så långt upp i Värmland så det vara bara ungefär 3 timmars färd till gränsen till Norge.
Resan fortsätter med äventyr i Norge men det är en annan berättelse. Den höga kala klippan som far såg från stationen i Munkedal måste vara Kviströmsberget och nog är det märkligt att den unga vackra flickan far träffade under besöket hos släktingarna var Inga-Lisa Bergqvist, som blev min kollega när jag många år senare började arbeta på pappersbruket 1977. Rallaren Sven Hultner var farbror till min farfar och han var morfar till Inga-Lisa. Sverre (son till Svens yngste bror) och Signe Eklund var kusiner, Lars och Inga-Lisa var nästkusiner.
Kerstin Sohlberg