En mycket märkvärdig hund 23-1

En mycket märkvärdig hund

Ett riktigt »hundliv« – det hade jag inte som liten pojke, men jag fick uppleva ett rikt hundliv med min hund Babbe.

Det hela började på ett underligt sätt när vår hund köptes. Det var i affären »Olles leksaker« i Uddevalla. Inte som leksak! Anledningen till att vi köpte honom var att ägarna till affären hade köpt honom till sin son, som visade sig vara allergisk mot pälsdjur.

Namnet på denna fina varelse var »Saris Bab« Han var en renrasig Cocker Spaniel med »färgkod rödbrun«. (Ordet BAB användes endast när vi var arga på honom, vilket han var väl medveten om).

Han fick växa upp tillsammans med alla de andra hundarna i Munkedals Bruk. Det var bland annat Lunds tax »Masse« (Mazurka), Liljegrens bulldog »Adonius«, Kjellgrens kungspudel »Gilda«, Björkstens irländska setter »Puck«, Lifvergrens new foundland »Bamse« och älghunden »Nalle«, samt Grundbergs boxer »Raja«. Raja blev Babbes bästis.

Det besvärliga och märkvärdiga med Babbe var hans bestämda önskan om att leva ett fritt liv och därför hände så mycket kring honom.

Vi försökte med utbildning och uppfostran av både hund och ägare hos Lifvergrens på Torp. Det fungerade utmärkt där och hela vägen hem! Men sedan var allt som vanligt igen. Babbe lyckades åter lura oss och smet ofta ut på sina egna äventyr. Ibland ända till Håby för att där umgås med aktuell tik. Babbe orsakade också att vi fick inköpa nya hönor till tant Alma som bodde i Bostäderna och på Gårvik fick familjen Asp nya kanariefåglar, för de gamla hade tagit slut. Grannen Hilding fick sin MC reparerad därför att Babbe sprang på vägen. Ja, det var händelser som då gav upphov till irritation hos oss och berörda personer.

Dessbättre hände det ju också roliga saker som när prästen i kapellet fick avbryta gudstjänsten när Babbe lyckades passera ytterdörren. »Alla är välkomna till Guds hus« sade en leende präst.

Viktigt för Babbe var att så ofta som möjligt »få vara med«, vilket innebar livsfara vid flera tillfällen för honom. Bl. a. blev han huggormsbiten på Stora Bornö, han hamnade i en isvak vid Smörkullen efter att ha jagat fåglar. Han räddades och fick värmas för att åter bli hund. Under en seglats fick han bommen i huvudet med sådan kraft att han »tuppade av« en lång stund. Han älskade att åka bil. Han ville helst sitta fram och kolla omgivningen. Den resa han tyckte bäst om var när vi sade att vi skulle åka till Trogens på Stale. Han visste att det låg ett paket utanför affären med texten »Till Babbe«. I paketet fanns älsklingsrätten »strupar« som Britta lagt ut.

Babbe hade också en egen plats (fåtölj) vid kaffebordet och han var mycket kritisk mot de personer som satte sig på hans plats.

Det märkliga var att trots alla besvär och kostnader som han orsakade föll vi i familjen och många andra för Babbes charm. Därför fick han leva ett liv fullt av frihet både hemma och ute vid hans rymningar. På något underligt vis finns han fortfarande kvar nära mig.

Trots att han växte upp i ett brukssamhälle hörde aldrig Brukshundklubben av sig?

Text: Ulf E. Andersson