Knivsliparen, ett jobb som försvunnit på pappersbruket i Munkedal
Det fanns en gång en slipverkstad på bruket. Där slipade man framför allt knivar till giljotinerna som precisionsskar papper till de mått som kunden önskade. Man filade även bandsågblad och sågklingor. Men om snickar’n kom med en slö kniv eller stämjärn så fick man snabbt hjälp med det också. Två man jobbade i slipverkstaden, Rune Axelsson var en av de två. Han sysslade mest med klingor och sågblad, men hade man en slö lie så var han expert på att få en rakbladsvass skärpa även på den. Gösta Bergqvist jobbade i huvudsak med att slipa giljotin- och skärmaskinsknivar. Det var ett tungt jobb att lyfta knivarna i och ur slipmaskinen, samtidigt gällde det att vara ytterst försiktig, knivarna hade ju fortfarande skärpa kvar som räckte för att kapa av tårna om man tappade kniven.
I dag finns det bara en pappersgiljotin kvar och den är utrustad med hårdmetallstål som håller skärpan mycket längre. För att slipa sådana knivar krävs specialbehandling som inte finns på bruket, därför köper man dessa tjänster som utförs av firmor utanför bruket och dit man skickar knivarna. Detta gäller även knivar till skärmaskiner och rullmaskiner som också slipades på slipverkstaden. Slipverkstaden tillsammans med snickarverkstaden och mekaniska verkstaden revs 1994 för att ge plats åt nya lagerlokaler för pappersmassa.
Under ett långt arbetsliv på samma arbetsplats möter man många mänskor av skiftande slag. En del av dem glömmer man bort en tid efter att de slutat sin anställning, men de stora personligheterna glömmer man aldrig. En av dem var Ragnar Sahlin. Ragnar hade anknytning till slipverkstaden på så sätt att han fraktade knivarna till och från verkstaden.
Ragnar var en människa med varmt hjärta och hade alltid nära till skämt och skratt. Ibland kunde det hända att han i stället för hälsning sjöng en strof från någon av alla de sånger han hade på sin repertoar, med andra ord var Ragnar en stor glädjespridare. På väg till jobbet kunde man ibland höra ljudet från en moped överröstas av glädjefull sång från föraren av den samma, det var Ragnar som var på gång. Vid sidan av musik var fotboll ett av Ragnars stora intressen. Han berättade en gång för mig en händelse från barndomen, när hans mamma hade bett honom gå till affären och köpa bitsocker. Modern hade förmanat honom upprepade gånger att inte ta några omvägar på hemvägen, hon visste ju att det fanns frestelser för en liten pojke med stort fotbollsintresse, och den lille gossen lovade dyrt och heligt att så skulle ske. Men på vägen hem fick Ragnar höra stoj och rop från ängslyckan där de brukade spela boll, och han tänkte att jag hinner nog med att springa bort och titta lite, bara lite. Men så fort han hunnit fram, var det någon som ropade "Ragnar vi har ingen målvakt ställ dig i mål". Och Ragnar var inte trögbedd. Kvickt sprang han bort mot de två stenarna som skulle föreställa målstolpar, ställde ifrån sig sockerpaketen mot en gärdesgård bakom "målet" och intog en färdigställning med böjda knän som han hade sett de riktiga målvakterna göra. Motståndarlaget gick omedelbart till anfall och sköt ett stenhårt skott mot Ragnars vänstra ”stolpe”. Med dödsförakt kastar Ragnar sig ner och boxar bort bollen. " Bravo Ragnar" ropar lagkamraterna, "kalla mig för Ragge" ropar Ragnar tillbaka. Efter denna händelse fick Ragnar heta Ragge bland kompisar. Men tiden går fort när man har roligt, och plötsligt kommer Ragge på att Mamma väntar, på mig och sockret. Han vänder sig om och går för att hämta sockerpaketen. Men till sin förskräckelse får Ragge se en syn han sent glömmer. Av sockerpaketen finns bara några pappbitar kvar, och av sockerbitarna finns inte ett spår. Några får, som betade i hagen bakom målet, hade på något vis lyckats att komma åt sockerpaketen och framför allt dess innehåll. Mamma blev inte så glad när jag kom hem, berättade Ragnar med ett ansiktsuttryck fyllt av sorg och vemod.
Ragnar hade många strängar på sin lyra, bland andra en mycket sällsynt talang nämligen att rimma på vers, på stående fot, helt oförberett kunde han dra en strof som hälsning eller om stundens situation eller om väder och vind och så vidare. Detta skedde nästan varje dag när han kom in i slipverkstaden för att lämna sina knivar. En dag bad någon Ragnar att skriva ner sina rim på en papperslapp, och det gjorde han. Ragnar skrev rim varje dag i flera månader. För en tid sedan när jag letade efter något i ett skåp på mek. verkstaden hittade jag en gammal sliten papplåda och i lådan låg Ragnars rimmade dagsversar. Lådan hade klarat sig undan rivningen av slipverkstaden och följt med flytten till mek. verkstadens nya lokaler.
Text: Åke Lindström.
Några smakprov på Ragnars rim.[redigera | redigera wikitext]
November slutar mild och grå
men vi vill gärna ha de så
ty plusgrader alltid man gillar
det tycker slipverkstadens killar.
30 nov. 1972. Ragge.
I dag var det snö vilken massa
vi tycker ej det kan passa
när blåsippan redan utslagen står
och vi mänskor väntar på vår
11 april 1973. Ragge.
Ragnar Sahlin Foto från Åke Lindström