Nostalgi 95-1
Det var sommaren 1943. För första gången skulle jag under färd sitta på "bönpallen", inte vilken "bönpall" som helst precis. Jag hade just fyllt 12 år. "Bönpallen" var nämligen placerad på en motorcykel av märket Indian — årsmodell 1930 eller möjligen tidigare. Min pappa köpte ekipaget troligen 1933. Det fanns också en sidovagn med i bilden. Jag vill minnas att den elektriska utrustningen påmonterades efter pappas inköp. Tidigare fanns endast en karbidlampa. Den här motorcykeln hade körts i Uddevalla som droska och budtransport. Jag har en svag aning om att den förre ägaren då fanns på Elseberg i Uddevalla.
Jag kan inte komma ihåg att pappa klagade varken på motor eller annat. (Jo, det kunde vara lite kinkigt med kurvtagningen ibland med sidovagnen.) En detalj jag väl kommer ihåg. En vindruta konstruerades till sidovagnen med hjälp av Kärrström på dåvarande Nordbergska Stiftelsens smedja. Det blev rostfritt i ramarna och celluloid. Det var för att mamma och jag inte skulle fara allt för illa av blåst och regn. Mamma hasade ner sig i sidovagnen och jag lyftes ned i hennes knä. Den där bönpallen finns alldeles klart i minnet att den var klädd med brunt skinn. Och att motorcykeln strax efter min första och sista färd med cykeln inträffade just den gången sittande på den där bönpallen.
Kriget hade ju kommit och det blev inte så mycket av med åkandet. Ekipaget stod uppställd i ett litet garage och väntade på bättre tider. Pappa tröttnade på, att vänta på, att bensin skulle finnas att köpa igen. Bensinen kostade 25 öre/litern sista gången han tankade, har han berättat.
Till slut bestämde han sig att göra sig av med sin kära motorcykel. Köpare blev dåvarande och nu framlidne Carl Norborg i Foss. Året var 1939 eller 1940. Det dröjde inte så lång tid förrän denne lät montera ett gengasaggregat. Detta var kanske inte så lyckosamt. Motorn blev inte så stark och vissa problem uppstod.
Det lär ha varit så, att när kyrkoherden skulle köras av sin son Olof till kyrkan, orkade inte motorcykeln upp för backen till Foss kyrka. När de skulle hem till prästgården orkade inte cykeln upp för backen till prästgården. Jag förväntar mig att läsaren känner till vägen från och till Foss kyrka till dåvarande prästgården. Motorcykelns vidare öden känner jag inte till.
Mycket av detta skrivna kommer jag inte själv ihåg, mycket har berättats av de mina för mig under årens lopp.
Tiden med denna motorcykel av märket Indian var spännande för en liten parvel. Många var utfärderna i Bohuslän och till Östergötland.
Mina föräldrar var komna från Östergötland. Vi åkte dit på somrarna. Om somrarna hos mormor och morfar på Vikbolandet, där i en liten by — Östra Husby, finns mina finaste och tidigaste sommarminnen. Vägen från Munkedal till Vikbolandet, ja, det var naturligtvis grusvägar på den tiden. Jag minns, att när vi kom till Skara, sa pappa, nu måste vi ta oss till Vara.
Kläderna, vid framrusandet på en motorcykel på den tiden, var faktiskt riktigt praktiska. På huvudet en skinnmössa, en sådan som "gick" ned over öronen och spändes fast under hakan. Vindtäta byxor med fasta hängslen samt en rock av typ engelsk oljerock med skärp runt midjan. Ett måste var kraghandskar och motorglasögon förstås.
Jag kan tyvärr inte finna något fotografi på detta ekipage. Däremot finns här ett foto på ett tidigare innehav eventuellt en NV modell 1927. Den inköptes i Dals Ed. Pappa hade sin första tjänst i Rävmarkens skola. Se de charmanta kläderna. Fotot är taget med självutlösare vid avfärd på deras bröllopsresa.
1938 började jag skolan — Kyrkskolan i Foss. Den byggnad, som när jag i februari detta år — 1995, sitter och finslipar på dessa rader, nu håller på att rivas. Aj, aj, vad det gör ont. På något vis är det underligt, att de som nu kommit på iden att riva detta över 100 år gamla hus, kommit på att plocka ned detsamma bit för bit. Det känns lite bättre, än om de på några timmar klämt ihop allt med en grävmaskin eller någon annan modem maskin. Det var här på skolgården som eleverna köade för att få köra mig i vagnen. Gundel Karlberg/Olsson var en av de eleverna. Pappa flyttade sedan ned till Foss Nya skola med sin tjänst. Det var dock i Kyrkskolan jag gick mina första trevande steg i skolan. Bokstavslådan har jag i min ägo än i dag. Kulramen är förstås borta, bläckhornet och pennskaftet var den utrustning vi hade.
På andra våningen bodde syskonen Maria och David Frisk. De är begravda på Foss. Före dessa bodde i kortare perioder yngre lärarpar. Jag gjorde en sista titt där i februari (1995). Fint torrt timmer i väggarna. Många lager av tapeter skymtade här och där. Det byggdes rejält förr i tiden. Jag kan inte komma ihåg att där fanns varken mögel eller fukt. I källaren snickrade pappa sin trädgårdsmöbel. På den tiden var det ju utedass förstås.
Att det skall rivas står ju klart, men varför? Jo, jag frågade en person en gång, och jag fick svaret att värmepannan är sprucken och därför skall huset rivas. Det kan väl inte vara sant att det är orsaken till rivningen.
Det finns nu inte så många gamla hus kvar i Munkedals tätort. Det är något besynnerligt med hus. De rivs med jämna mellanrum. Somliga blir 100 år och 200 år, en del blir endast 20-30 år och rivs.
"Filialen", ett av de hus som fått ge vika för grävskopor, var beläget strax efter MAB:s kontorsbyggnad, men på den andra sidan av vägen på väg mot "Gamla Bruket". Det var en byggnad av rött tegel. Där fanns en butik och en lägenhet. Jag kommer ihåg som 10-11-åring att där fanns en föreståndarinna vid namn Anni Selin. I den butiken hängde många av varorna i taket och en hög disk med lådor för allehanda varor som såldes i lös vikt. Doften en alldeles speciell doft av kryddor, nymalet kaffe, snus i lösvikt, såpa, läder och mycket annat.
Ja, nog fanns det sill i tunna och som sagts — många varor hängde i taket. Vid 12 års ålder fick jag vara med om arbetet bakom disken. Det var en dröm, som jag hade som pojke, att få deltaga i sysslorna i en butik.
Gunnar Karlsson