Prästsonen i Foss som blev godsägare i Uppland 86-2
PRÄSTSONEN I FOSS SOM BLEV GODSÄGARE I UPPLAND
Prosten G. W. Carlsson i Foss, född 1811, död 1880, var legationspredikant i London i nära 13 år och kom hem till Sverige 1853. Han berättar själv att överresan från England till hemlandet tog nära tre veckor, beroende på hårt väder. Men till slut landade fartyget i Uddevalla, där kyrkoherde Carlsson mottogs av en präst vid namn Björk. Denne stod i begrepp att flytta till Uppsala, där han skulle bli akademisk lärare.
Björk frågade kyrkoherde Carlsson om han ville köpa hans hästar och droska som han inte vidare behövde. Kyrkoherde Carlsson var inte ovillig att tillhandla sig djuren som han behövde till jordbruket vid Foss prästgård, dit kyrkoherden kom att bosätta sig. Hästarna behövdes även till alla prästgårdsskjutsarna, ända bort till Svarteborg, ty denna socknen tillhörde samma pastorat denna tid.(Upplöstes 1921).
Son till kyrkoherde Carlsson, sedermera godsägare Harald Frank blev glad över att pappan anskaffat hästarna till prästgården och det blev ofta tillfälle att kuska omkring i trakterna med häst och droska, både till kyrkorna i pastoratet och andra ämbetsförrättningar. Harald berättar att både han och pappan kom i kontakt med människor i de olika socknarna och dessa var inte sena att omtala de många jättar och troll som hade sin hemvist i hålor kring berg och stup. Det kändes kusligt, tyckte Harald, att höra på denna vidskepelse och värst var det med trollet i Säleby, dit jag ofta hade ärenden att uträtta. Det var en äldre man som hette Olavus, som berättade kusligheter från denna trakt.
Min pappa var motståndare till dryckenskap, berättar Harald. Det fanns många sådana ställen i både Foss, Håby och Svarteborg där allmänheten hade tillgång till sprit. Kyrkoherde Carlsson avskaffade dem alla, utom Kviströms gästgivargård. Min far, berättar Harald, fick erbjudande att bli biskop i Skara, men han tackade nej. Han sade själv att han var för gammal och trivdes bra i Foss.
På gården Lilla Foss, som inte ligger långt från prästgården, bodde befallningsman H. Nordberg. Han var en förmögen och aktad man. Nordberg var född 1790 och dog 1880. Han räknades som Pontus Wikners fosterfar och välgörare (han hjälpte Wikner med pengar till studier). Nordberg hade aldrig varit gift. Han hade en gång fäst sig vid en flicka och dagen för bröllopet var bestämd. Då rymde flickan och Nordberg såg henne aldrig mer. Efter denna dag ville Nordberg aldrig mer se åt kvinnor med undantag av ett par tjänarinnor på gården. Blev det bjudning på Lilla Foss så bjöds endast herrar och blev det tretton vid bordet så måste ytterligare en person inbjudas. Harald säger att en gång fick han skynda iväg efter min lillebror, som endast var fjorton år och då kunde kalaset börja.
Nordberg hade en särskild bänk i Foss kyrka. Han blev mäkta arg om någon annan passat på att sätta sig på hans plats. T.o.m. Pontus Wikner fick stå i ansvar för denna sak, fast han inte haft med det att skaffa. Senare i livet när Harald Frank bosatt sig i Uppsalatrakten, besökte han ganska ofta den gamla kyrkogården i Uppsala där Pontus Wikner vilar.