Stenehed i Svarteborg 79-1

Stenehed i Svarteborg

Författaren Willy Walfridsson hade för omkring 25 år tillbaka skrivit ett spel att Kung Rane på Raneborg och drottningen på Hud i Tanum. Teaterspelet tilldrog sig just på  Stenehed inför en talrik menighet och  spelet gavs i flera omgångar. Stenehed är ett ganska märkligt gravfält, beläget nära 6 km från  Dingle och finns på en skogbevuxen moränkulle. Gravfältet består av ett 25-tal mindre  högar, en skeppssättning och nio i rad resta stenar (delvis inom  trädgård). Ursprungligen har det  funnits 12  stenar, men av okänd anledning har några förkommit under åren. Den högsta stenen är 3 m 30 cm hög och tidsangivelsen räknas till  400 - 600 e. Kr. Ett annat ord för Stenehed är Jämningarna.

    Här vid Stenehed har fordom varit ett samhälle av ganska stora mått och låg i skärningen mellan tvenne större vägar, en från Bullarebygden och en från den norra  delen av Bohuslän. Sjön Koltorpsvattnet ligger nära området för Stenehed och här har  varit exercisplats, från 1692 berättas om Weinholtz dragoner var  förlagda hit. Dragonen förfogade över ett antal av 500 till 600 hästar och djuren hade sitt stall eller hästbivacken som det hette på den plats där den ovan beskrivna  teaterscenen låg. Dragonen fanns vid Stenehed fram till 1720 då området avmilitäriserades och flyttade till Backarno.

    I det spel om Kung Rane och drottning Sigbritt, vilka äro huvudpersoner  i dramat, är handlingen förlagd  just till Svarteborg men som  förr hette Raneborg. Drottningen på Hud I Tanum hade fattat tycke för kungen på  Raneborg och beslöt sig för att  fara till Raneborg och sammanträffa med kungen. Men kung Rane hade i  förväg fått reda på drottningens  avsikter och beslöt sig för att vara ute  på jaktstig. När drottningen och hennes  kämpar kom till  Raneborg och kung Rane ej var  anträffbar blev hon mycket förbittrad och beslöt tända eld  på borgen. När drottning Sigbritt kastar den brinnande facklan lär hon ha yttrat  följande: "Hittills har du hetat Raneborg men i fortsättningen ska du heta Svarteborg."

    Men kung Rane hann  upp drottningens följe, innan  dessa kommit ur synhåll och  intill Stenehed lär drottningen  funnit sin bane jämte hennes drabanter. Sagan  om kung  Rane och drottting Sigbritt förekommer i åtskilliga  variationer och anses vara den folksägen som längst bevarats i den mellanbohusländska  bygdesagan.

    Hade således denna handling inte ägt rum, hade kanske Svarteborg än  i dag benämnts för Raneborg. Man  vet aldrig.

                                                        A.C. Alfred Carlsson