Stora starka karlar 22-2

Från ett urklipp ur en gammal tidning till berättelsen om store Sigfrid

Se bild på Familjen Samuelsson

Hittade ett urklipp ur en gammal tidning som hette stora, starka karlar av en man som hette, eller hade som signatur Frilance.

Det är en berättelse om folk med övernaturlig styrka och deras ibland otroliga prestationer. Han skriver bl.a. att det finns många historiska gestalter och tar som exempel, en man kallad August den starke av Polen. Denne man lär endast blivit besegrad en enda gång i livet, och det var av en av Karl Xll drabanter som hette Stålhandske. Det kan man ju tycka var ett passande namn.

Starka kvinnor har också funnits. Drottning Anna av Österrike roade sig ofta med att ta ett guldmynt i sin knutna hand. Ingen lyckades öppna den mer än just August den starke.

Nu för tiden hör man sällan talas om urstarka människor, men drar man sig till minnes är det säkert flera äldre Munkedalsbor som träffat på store Sigfrid. Han var enligt mångas utsago begåvad med minst tolv vanliga mäns styrka. Skribenten Frilance säger att han med egna ögon sett när sex poliser och lika många järnvägstjänstemän försökte hindra store Sigfrid att kliva på ett tåg han skulle åka med. Dom höll i honom så många, som det möjligen gick, medan han plöjde sig fram med alla hängande efter sig, upp på tåget, som fick ånga iväg med store Sigfrid som segerherre, han var hela tiden på ett strålande humör. Konduktören vågade inte ens fråga honom, om han hade biljett.

Store Sigfrid jobbade ofta som sprängare, vid stora anläggningsarbeten. Där hände det en gång, att han blev våldsamt arg. Hela styrkan nittiotvå man var inrymda i en jättestor barack. Store Sigfrid gjorde toalett efter avslutad arbetsdag. Han torkade sig i ansiktet med en handduk då han fick ett hårt slag under hakan, av någon som förmodligen hade ett horn i sidan till honom. Store Sigfrid blev vansinnigt arg. Vem hade slagit honom? Han frågade inte någon. De som inte hann undan fick betalt för det knytnävsslaget. Någon måste ju vara den rätte.Efter en stund fanns bara en kvar i baracken. Store Sigfrid. Tänk nittiotvå man...

Detta ur utklippet. Jag har allt sedan jag blev ingift i denna släkt hört talas om Johan Sigfrid och hans bravader. I familjen sa man Johan, så det tog ett tag innan jag fick veta att det var samme man.

Store Sigfrids föräldrar hette Anders och Klara Samuelsson. Anders var född i Valboryr, arbetade hela sitt verksamma liv på Munkedals AB, samt hade vid sidan om ett litet jordbruk som hette Älvetorpet. Sigfrid var född på skottdagen den 29 februari 1888 han hade fyra syskon. På fotot ser man mamma Klara, Selma, pappa Anders, lille Gustav, Anna, Abla och Johan Sigfrid.

Store Sigfrid var en stor man c:a 2 m lång och var på äldre dar helt flintskallig. Sant är, att han var otroligt stark, det sades att han ärvt sin styrka av sin mamma Klara, som också var ovanligt stark, i alla fall för att vara kvinna. Han jobbade säkerligen mest som sprängare vid stora järn- och landsvägsbyggen, för han hade alltid fickorna fulla med dynamit, därför tappade han håret, sa man. Han talade mycket vårdat med en hög och klar röst. Såsmåningom träffade han sin kvinna som hette Sofia. Tillsammans fick dom fem barn, Sigfrid, Gustav, Elsa, Klara och Anna. Familjen förde ett ganska kringflackande liv i många år på grund av olika arbetsplatser och barnen var alla födda på olika ställen i Sverige,och gick därmed också hela sin skoltid på olika platser, som ett litet exempel, bl.a. en tid i Älvkarleby Uppland, Järnskog i Värmland, i Jämtland, Dalsland, Bohuslän förstås. Tillbaka i Munkedal hamnade dom i en stuga i Klevskogen. Efter en tid här, försvann han spårlöst i två år, utan att höra av sig, ingen hade en aning om var han fanns, eller höll hus, om han levde eller var död. Plötsligt en dag kom han hem som om ingenting hade hänt. Hur Sofia försörjde sig och barnen denna tid är en gåta. Det sägs att hennes bror stöttade henne med hjälp och kanske också några slantar. Tillbaka i Munkedal köpte han emellertid ett hus vid »Pepparmon«. Därefter blev det inte någon mera flytt.

Store Sigfrid var ganska förtjust i starka drycker, och en av de första historier jag hörde berättas var när han och några vänner var på Gästis och festade. Sällskapet började bli berusade och lite väl högljudda, och när dom beställde påfyllning av glasen, så blev det kalla handen. Då reste sig store Sigfrid sig upp, tog ett stadigt tag i dukens fyra hörn, med innehåll, öppnade fönstret och kastade ut alltsammans på gården, vände sig till servitrisen och sa, blir man inte serverad dukar man av. För denna handling blev han åtalad och instämd till tinget.

I kallelsen står att han härmed varder kallad till inställelse inför Sunnervikens Häradsrätt å tingsstället i Kviström onsdagen den 6 nov 1937 kl. 11.00 för att lagligen ansvara för det att han å Gästgivaregården i Kviström den 6 nov 1937, omkring kl. 17.30, uppträtt av starka drycker berusad och uppfört sig förargelseväckande genom att, taga samtliga å ett dukat bord stående matvaror med duk och porslin samt utkastat alltsammans i trädgården. Ansvar yrkas enligt 18 kap, 15 § och 19 kap.20§. Stämningen skall vid laga påföljd hörsammas. – Vad påföljden blev vet vi förstås inte.

En annan händelse berättade min svärfar Sigfrid om. Hans kusin Elsa kom cyklande till Påsketorpet och ville ha hjälp. Store Sigfrid hade druckit sprit och skulle ta bilen och åka iväg, men sönerna hade tagit hand om bilnycklarna, och förbjudit honom köra. Då hade han blivit fullständigt rasande, hämtat geväret och skjutit hål i vardagsrumstaket. Sönerna var också starka och med hjälp av ännu en stark karl, fick dom ner honom på golvet och höll kvar honom där tills han lugnat ner sig. Därefter hade han gått och lagt sig på en källarvind och somnat.

Den 5 februari 1952 avled han på kökssoffan i köket, där han lagt sig att sova middag, efter ha ätit Sofias nystekta pannkakor till lunch. Han blev bara 64 år gammal.

Säkert finns det många fler historier att berätta, kanske inte helt sanningsenliga, därför inte medtagna. Men vem vet, det kanske kan bli en fortsättning på store Sigfrid.

Text: Ingela Ingman