Svarteborg- Den enda förhistoriska grav i Norden där vi vet vad den begravde hette 23-1

Svarteborg – Den enda förhistoriska grav i Norden där vi vet vad den begravde hette.

På Prästgårdens mark i Svarteborgs socken i norra Bohuslän hittades omkring år 1900 ett unikt föremål i en nästan bortplöjd grav. I jorden fann man keramikskärvor, brända ben och en guldmedaljong från sent 300-tal eller tidigt 400-tal, d.v.s. i övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid.

Guldmedaljong från sen romersk järnålder/tidig folkvandringstid, 3–400- tal. SHM 11019. Runinskriften anses kunna tydas ssigadur – Sigurd

Medaljongen är ett försök att imitera ett romerskt triumfmynt/medaljong. När de romerska kejsarna återvände efter lyckade krigståg, eller det skedde andra positiva tilldragelse, lät kejsarna tillverka mynt/medaljonger i guld med högre valör än vanliga guldmynt. (Andersson 1997, s 122). Dessa försågs oftast med hängöglor och gavs av kejsaren bort som personliga gåvor till högt stående personer och ibland även till germanska hövdingar i romerska arméns tjänst. (Arbman 1936, s 59).

I Sverige har man funnit sex guldmedaljonger som försökt imitera dessa triumfmynt, och bland dessa är medaljongerna från Jore i Kville socken i Bohuslän, Aneby från Bredestad socken i Småland, Tunalund i Hjälsta socken i Uppland och den i Svarteborg de mest väl imiterade. (SHM inventarienummer 20510, 420, 421, 11 019). På dessa fyra ser man försök att imitera den latinska text som stod på originalmynten och som alltid angav den aktuelle romerske kejsarens namn. Dessa inskriptioner försökte således efterapa latinsk skrift men är i realiteten helt oläsbara och består bara av olika streck. På samtliga av dessa fyra ses ett ansikte i profil på framsidan, aversen, medan reversen, baksidan, har helt olika bilder. Ett par har ryttare, de i Aneby och Tunalund medan medaljongen från Jore har en manlig svärdbärare på reversen. På medaljongen från Svarteborg syns samma ansikte som på aversen men horisontellt placerat. Det verkar vara en relativt ung man som avbildas med samma kortklippta frisyr som de romerska kejsarna och precis som dessa, skägglös.

Det unika med medaljongen från Svarteborg är att det på framsidan finns ett namn skrivet i runor med den gamla runraden futharkens tecken. Den norske runforskaren Sophus Bugge tolkade de åtta tecknen som ssigadur och som ett egennamn (Bugge 1900, s 109 ff). Om namnet avser ägaren till medaljongen, tillverkaren av den eller den som bilden föreställer är oklart. Kanske betecknar ssigadur både ägaren och den avbildade.

Vad som kan sägas är att det är ett lokalt tillverkat föremål. Om vi med lokalt avser någon i Svarteborgstrakten eller lite mer avlägset kan vi förstås inte avgöra. Men varför skulle det inte ha funnits en guldsmed i Svarteborgstrakten?

Utsnitt från Fornsök av gravfält 143:1 och den bortodlade graven 531:1. RAÄ 142:1 är ytterligare en större gravhög

Det unika med Svarteborgsmedaljongen är att den innehåller ett egennamn – kanske som Jonatan Lindström sa i Vetenskapsradion Historia den 10 maj 2022 – namnet på den förste namngivne svensken eller bohusläningen. Han borde ha sagt Ranrikebon! I så fall är det den enda person som kan namngivas från en förhistorisk grav – den enda i Norden. Helt unikt!

Att någon i Svarteborg på 3–400-talet låtit avbilda sig, i guld, som en romersk kejsare säger något om mannen ifråga. Här har vi en man med stora resurser, någon som varit i nära kontakt med romarriket, någon som har haft makt, rikedom och prestige att slå vakt om. Arkeologen Kent Andersson som forskat kring bl. a. dessa guldmynt/hängen skriver: Beställaren, en germansk storman eller småkung, lät framställa sig själv, fullt medveten om vad detta innebar, som den romerske kejsarens jämlike med samma krav som denna på att bli uppfattad som gudomlig. (Andersson 1997, s 124.) Kungen av Ranrike kanske hette Sigurd !

Ett utsnitt från lantmäterikarta 14-SVA-115, från 1841 där lantmätare Wetterström ritat in alla gravar som då fanns på gravfält 143:1. De rödmarkerade visar att dessa tre gravar idag är bortodlade. Vid pilen ser vi graven där » Sigurds« medaljong hittades vid sekelskiftet 1900.

Vad är det då som föranleder Sigurds maktanspråk? Sitter han på naturtillgångar i form av metaller, enorma gårdar som kan generera så stora överskott? Nej, men han sitter på den svarta borgen som helt behärskade handelsleden som via Färlevfjorden, Dingleslätten, Aspen, Bullaresjöarna nådde upp till Idefjorden – »den inre leden«. Via den kunde roddfartygen ta sig säkert upp och ned längs leden och undvika Soten, Tjurpannan och andra förrädiska passager längs Ranrikes kust. Det finns ett stort antal gravfält längs denna inre led – 70 stycken – och de som är arkeologiskt daterade är från äldre järnålder, framför allt från romersk järnålder, d.v.s. under den period då Sigurd levde.

Vi vet ganska exakt var den Sigurds bortodlade graven låg tack vare en mycket noggrann lantmätare som 1841 gjorde upp en skifteskarta över Prästgården. På kartan har lantmätaren A.M. Wetterström noggrant ritat in samtliga gravar på det gravfält som idag har beteckningen RAÄ Svarteborg 143:1. Där finns idag tre ganska stora gravhögar, en mycket stor – 30 m i diameter och 3 meter hög och en exceptionellt stor långhög 2 meter hög och 55 meter lång.

I fornlämningsregistret har den bortodlade graven fått ett eget nummer, 531:1, och en ungefärlig positionering men tack vare Wetterström har vi nu en mycket mer exakt position.

Här har vi således ett gravfält som är mycket spännande och som förtjänar att uppmärksammas både lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – för hur i många andra europeiska förhistoriska, icke antika, gravar har man funnit namnet på den gravlagde? Jag tror, utan att ha vetenskapligt undersökt detta, säga att antalet är 0. Kristina Bengtsson Lur 2022-08-17

Källhänvisningar:

Andersson, Kent, Berlocker och medaljonger, i Fornvännen 1997, s 115–127

Arbman, Holger, Fynd och föremål i svenska museer, En barbarisk guldmedaljong från Småland, i Fornvännen 1936, s 58–59

Bugge, Sophus, Runeindskriften paa en Guldmedaljon funden i Svarteborgs Sogn, Bohuslen, i Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift, Elfte bander, 1900, s 109–113

Fornsök https://app.raa.se/open/fornsok/ Lantmäteriet Historiska Kartor https://historiskakartor.lantmateriet. se/historiskakartor/search.html