Ur bohuslänska sägner 79-4
Ur BOHUSLÄNSKA SÄGNER av C.M. Bergstrand.
I Germunderöds skog ligger ett berg, kallat Tjuv-Martas berg. Här bodde en kvinna av jättesläkt och fick sitt namn efter berget och grottan där hon bodde. Det hängde ut en häll från grottan och liksom bildade ett rum åt Tjuv-Marta. Framför hällen hade hon anbringat stockar och som bildade ett rum innanför. Hon stal kreatur från bönderna runtomkring och en karl hade hon lagt beslag på och han var från Nyröd. På påskdagsmorgonen, var det en gång några karlar, som steg upp på Hästeskedskullen för att "se solen dansa runt himlen". De fick då se, hurusom rök steg upp ur skogarna, ganska långt bort i öster. Alla begav sig nu skyndsamt ner från det höga berget och gick nu i den riktning de sett röken stiga upp. De fyra karlarna, en från Nyröd,en från Skaveröd och två från Stärkestad, kom så småningom fram till det ställe de sett röken. När de trädde in i grottan stod Tjuv-Marta vid den öppna elden och kokade ärter med fläsk och karlen hennes låg på en soffliknande möbel. De fyra starka karlarna, tog nu fatt TjuvMarta och band henne väl. Kvinnan uttalade en förbannelse och nämnde samtidigt, att hade hon bara hunnit med att äta upp det sjunde barnahjärtat, skulle de aldrig haft någon makt med henne. Med karlen hade hon haft sex barn, dödat dem alla och kastat liken i Örevattnet, den lilla tjärnen strax nedanför grottan.
När karlarna ledde bort henne, fortsatte hon att vara arg och vresig och sade till dem, att hädanefter skulle det bli ovänskap och träta på Stärkestad, ingen trivsel på Skaveröd och ingen skog kunde växa på Nyröd.
Foss. S.J.
Det var två töser från Ramberg som blev kära i samma karl. Så visste de inte, hur de skulle bära sig åt för att få livet av varandra, för var och en ville bringa den andra om livet och sen rå om den karlen för egen del. Till slut så hittade dom på att gå upp på Ramnefjäll och dansa. Det var ett berg intill sjön Aspen. Där var ett lodrätt stup och de försökte tvinga varandra utför detta stup. Till slut blev den ena hängande i en trädklyfta och där fick hon hänga tills hon dog. Hon hängde där och skrek på hjälp, men ingen hörde. Därefter är det en gammal sägen, att det alltid ropar i berget mot väderskifte.
Svarteborg. D.А.