Vad blev det av dom där Waenerlunds?
Ett oväntat telefonsamtal…
eller…
Vad blev det av dom där Wænerlunds?
Av Annika Wænerlund Hökerberg
Det var sensommar, fredagen den 21 augusti i år. Födelsedagsfirandet för barnbarnet Alice som fyllde 12 pågick för fullt utanför villan på Lidingö. Serpentiner och tårtor samsades med presentpaket och kaffekoppar på det stökiga bordet, det var ett herrans liv. I min väska under bordet ringde min telefon.
Jag kände inte igen numret, tvekade men svarade:
- Annika Hökerberg…
- Hej, det här är Håkan Grundberg, kommer du ihåg mig?
- Om jag kommer ihåg dig - självklart! svarade jag, vi var ju grannar i Munkedal i början av 1950-talet!
Det var lika lätt att minnas Håkan som att komma ihåg vad jag hade ätit till frukost.
Vilket pärlband av minnen Håkan väckte till liv med detta samtal! Åren i Munkedal är närmast en mytisk tid, för mig och min familj. En tid för alltid inkapslad mellan åren i mitten av 1940-talet fram till 1953, det år då vi emigrerade till Portugal.
Barndomsminnen präglas ofta av ett sammelsurium av syn, hörsel, lukter och mycket starka känslor. Mina hågkomster av tiden i Munkedal är såklart diffusa men ändå så oerhört påtagliga. Jag var bara sex år, men minns så oerhört tydligt.
Vilka intryck förblev starkast?
Munkedals Bruk – den fysiska fabriken, vår allra närmast granne, ständigt närvarande i våra liv, lämnade märkbart tydliga spår, på ett mycket starkare sätt än företag gör idag. Bruket dominerade hela samhället, ja, det var själva nerven för dess existens. Det ståtliga vita brukskontoret med det välvda taket mittemot oss, med växeltelefonisterna där innanför som visste allt om alla i samhället. Massatillverkningens dånande och bullrande. Lukten av timmer och ljudet av stockarna som brakade ner från hög höjd för att bli till pappersmassa. Munkedals älven, den som gjort denna dal så produktiv, forsade vilt och ljudligt förbi för att västerut mynna ut i Gullmarsfjorden. Och åt andra hållet – upp för backen., den gamla stenbron, herrgården, kyrkan där på höjden…. Lukterna – den bekanta lukten av lut - visst lutade de vägen förbi Bruket?
När det var dags för lunchrast minns jag att det visslade i fabriksskorstenen och alla karlarna gick hem för lunch.
Mina föräldrar, pappa Lasse, mamma Marga och vi barn, bodde i ett fint trähus utmed Bruksgatan, snett mittemot Brukskontoret, ett av de många fina hus som nu är borta för att ge plats för PM8. (hittar inte bild på huset) Granne med oss bodde Håkan Grundberg och hans familj. Elisabeth, min storasyster, jämnårig med Håkan, lekte mycket med honom och med Ulf (Andersson). Lite längre bort i ett rött hus bodde Lena Strömbäck, min bästis. Också Gunilla och Nuppe Fürst fanns ofta ibland oss. Det fanns lekkamrater överallt, i varje prydligt hus bodde en familj där någon familjemedlem arbetade på bruket.
Alla barn älskar ju glass, kanske är det därför jag minns så väl promenaderna med mamma och Elisabeth ner till affären för att köpa glass, medan jag höll mamma hårt i handen?
Munkedal var en idyll. Familjerna längs vägen kände varandra, barnen lekte tillsammans och sprang mellan husen. Min mamma Marga kanske gjorde picknick till oss barn - en klick smör inlindad i en ostskiva räckte gott - och vi tågade iväg upp i ”skogen”, som antagligen bara var några meter bort. Om sommaren tog kanske någon annan mamma barnen med i badbussen till Torreby. Gemenskapen var stark.
Alla mammor tvättade i Brukets tvättstuga. Där härskade Calle Foss, en stor karl med självklar pondus som höll reda på allas tvätt scheman, skötte maskinerna och höll allmän ordning, Där avhandlades också allt väsentligt, nyheter och skvaller från bygden. Ett självklart socialt sammanhang för många, före TV tog makten över människornas liv.
Vi hade det bra i Munkedal. Marga, konstnär men hemmafru vid den här tiden, var glad att pappa fått jobb så nära Göteborg och nära hennes släkt där. För kemister erbjöds ju de flesta tjänster i Norrland. Vi tre barn, Elisabeth, jag och minstingen Maria artade sig väl och familjen trivdes med sammanhållningen kring Bruket. Vad mer fanns att önska än en fast anställning, tjänstebostad, tryggt familjeliv, aktiviteter som den lokala bridgeklubben, jakt, fiske, svampplockning, jul- och midsommarfirande och många vänner? Munkedal vid den här tiden erbjöd ett gott liv, det var en idyll.
Men idyllen skulle överges. Pappa Lasse var en orolig själ, otålig och med ett häftigt humör. Andra drifter än trygghet rev i honom. Uppvuxen i Norrland, och son till en pappersbruksingenjör visste han hur oändligt många mansåldrar som krävdes för ett fullvuxet svenskt träd att förvandlas till pappersmassa. Jag har många gånger undrat - var hade han förkovrat sig om eucalyptus trädet, som växer till fullvuxet träd på tio år och som återplanterar sig själv?
Hans studietid på KTH hade avbrutits av militärtjänstgöring för att försvara Sveriges gränser i norr. Hans önskan att värvas till finska vinterkriget hade snöpligt gått i stöpet. Han ville mer. Nu började tankarna om att utforska eucalyptus trädets möjligheter. Hur i all sin dar hittade han jobbet på ett engelskägt, mycket avlägset beläget pappersbruk mitt i en eucalyptus skog i norra Portugal? Jag vet inte var pappa fick dessa idéer ifrån. Men drömmen skulle nu förverkligas.
Den 31 januari 1953 stod det att läsa i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning om den lilla familjen Wænerlund som emigrerade till Portugal under rubriken ”Bohuslänsk ingenjör skall koka pappersmassa på eucalyptus träd”. Vi hade lämnat idyllen bakom oss.
Vår stora släkt och många vänner vinkade oss vid kajen i Göteborg den 31 januari. Under sjöfärden söderut med Svenska Lloyds ”Campania” mötte vi den värsta stormen i mannaminne. Stormfloden över Nordsjön just denna natt mellan den 31 januari och 1 februari 1953 orsakade den svåraste katastrofen i Nordsjön under hela 1900-talet, och drabbade stora delar av kusten i Nederländerna och Belgien. I första brevet hem till oroliga släktingar berättar Lasse om bedrövelsen. Tjugo meter höga vågor, all last på däck (portvinsfat!) sköljdes överbord och flera fartyg sjönk till botten med man och allt nära inpå oss.
Efter denna stormiga sjöresa möttes vi vid kaj i hamnstaden Leixoes av chefen på Caima Pulp Co, det företag där Lasse nu skulle bli tekniskt ansvarig. Efter tullklarering och annat administrativt blev vi transporterade till vårt nya hem. Det var ett stort, mycket stort hus längst ner i en eucalyptus dal, nära en liten by, Albergaria-a-Velha. Huset hade ett oändligt antal rum, vart och ett försett med en öppen spis som enda värmekälla. Den stora, brokiga trädgården som omgav huset doftade av mynta och buxbom och kameliorna stod i blom om vintern. Hundar och en häst ingick i hushållet, liksom levande höns och kalkoner som sprang vilt omkring i trädgården. Till vår tjänst stod en armada av tjänstefolk, en kokerska, chaufför, barnflicka, städhjälp, trädgårdsmästare. Det var ett tiotal människor som nu tog hand om oss, eldade i de öppna spisarna för att hålla värme, handlade och lagade vår mat, bakade vårt bröd. Några tjänstefolk bodde hos oss men många bodde i den lilla byn intill och kom till oss dagligen, oftast barfota, bärande sina bördor på huvudet.
Alla som på något sätt kommit i kontakt med Portugal vet att portugisiska är ett mycket svårt språk. Grammatiskt likt spanska förvisso, men uttalet! Lasse och Marga hade övat sig med en Linguaphone kurs i portugisiska, men det förslog inte långt, dråpliga missförstånd och kulturkrockor följde på varann den första tiden.
Men de klarade sig trots allt hyfsat. Och vi barn lärde oss snabbt.
Men ett större problem uppstod nu – hur skulle vi barn gå i skola? På den tiden var det brukligt att barn till utlänningar gick i engelsk skola. Och portvinshandeln har historiskt givit mycket nära relationer mellan Storbritannien och Portugal. I Porto, portvinets hemstad, sju mil från vår närmast by Caima låg Oporto British School, för barn till alla de engelska portvinsfamiljerna som bodde där sedan hundratals år. Beslut fattades att Elisabeth och jag skulle börja där. Problemet var bara att vi inte kunde engelska. Elisabeth var åtta år och hade gått en termin i skolan i Munkedal. Jag var sex och kunde inte läsa. Problemet löstes genom att anställa en inneboende guvernant. Den första guvernanten, som vi kallade fru Kastanj, fick sparken direkt. Det visade sig att hon var spion åt regeringen som på den tiden leddes av diktatorn Salazar. Därefter kom Penelope (Penny) Campbell in i våra liv. Tack vare henne lärde vi oss tillräckligt med engelska för att bli antagna till engelska skolan, där vi började något år senare efter vår hemundervisning.
Våra tio år i Portugal hade börjat. Vi skulle så småningom återvända till Munkedal, men det är en annan historia!
Annika Wænerlund Hökerberg