Stenehed i Svarteborg 79-1
Stenehed i Svarteborg
Författaren Willy Walfridsson hade för omkring 25 år tillbaka skrivit ett spel att Kung Rane på Raneborg och drottningen på Hud i Tanum. Teaterspelet tilldrog sig just på Stenehed inför en talrik menighet och spelet gavs i flera omgångar. Stenehed är ett ganska märkligt gravfält, beläget nära 6 km från Dingle och finns på en skogbevuxen moränkulle. Gravfältet består av ett 25-tal mindre högar, en skeppssättning och nio i rad resta stenar (delvis inom trädgård). Ursprungligen har det funnits 12 stenar, men av okänd anledning har några förkommit under åren. Den högsta stenen är 3 m 30 cm hög och tidsangivelsen räknas till 400 - 600 e. Kr. Ett annat ord för Stenehed är Jämningarna.
Här vid Stenehed har fordom varit ett samhälle av ganska stora mått och låg i skärningen mellan tvenne större vägar, en från Bullarebygden och en från den norra delen av Bohuslän. Sjön Koltorpsvattnet ligger nära området för Stenehed och här har varit exercisplats, från 1692 berättas om Weinholtz dragoner var förlagda hit. Dragonen förfogade över ett antal av 500 till 600 hästar och djuren hade sitt stall eller hästbivacken som det hette på den plats där den ovan beskrivna teaterscenen låg. Dragonen fanns vid Stenehed fram till 1720 då området avmilitäriserades och flyttade till Backarno.
I det spel om Kung Rane och drottning Sigbritt, vilka äro huvudpersoner i dramat, är handlingen förlagd just till Svarteborg men som förr hette Raneborg. Drottningen på Hud I Tanum hade fattat tycke för kungen på Raneborg och beslöt sig för att fara till Raneborg och sammanträffa med kungen. Men kung Rane hade i förväg fått reda på drottningens avsikter och beslöt sig för att vara ute på jaktstig. När drottningen och hennes kämpar kom till Raneborg och kung Rane ej var anträffbar blev hon mycket förbittrad och beslöt tända eld på borgen. När drottning Sigbritt kastar den brinnande facklan lär hon ha yttrat följande: "Hittills har du hetat Raneborg men i fortsättningen ska du heta Svarteborg."
Men kung Rane hann upp drottningens följe, innan dessa kommit ur synhåll och intill Stenehed lär drottningen funnit sin bane jämte hennes drabanter. Sagan om kung Rane och drottting Sigbritt förekommer i åtskilliga variationer och anses vara den folksägen som längst bevarats i den mellanbohusländska bygdesagan.
Hade således denna handling inte ägt rum, hade kanske Svarteborg än i dag benämnts för Raneborg. Man vet aldrig.
A.C. Alfred Carlsson